Ett spel för galleriet?
Av Hansson, Per
Befogenhetsprövning inom Svenska kyrkan ska enligt kyrkoordningen skydda präster och diakoner från arbetsrättsliga åtgärder från arbetsgivaren som grundar sig på läran, utövandet av vigningstjänsten eller efterlevnaden av vigningslöftena. Sådana ärenden handhas av domkapitlet. Utifrån ett professionsteoretiskt perspektiv kan befogenhetsprövningen antas vara tänkt som ett skydd för professionen. I denna studie har 89 ansökningar om befogenhetsprövning för präster under tiden 2001 – 2019 analyserats. Enligt anvisningar från Överklagandenämnden skall domkapitlen ta arbetsgivarnas uppgifter för goda. Det blir därmed i praktiken arbetsgivaren som beslutar om befogenhetsprövningen skall godkännas. Det finns inga statistiskt säkerställda skillnader i utfall av ansökningar mellan män och kvinnor eller mellan kyrkoherdar och komministrar. För kyrkoherdar handlar klagomålen i stor utsträckning om deras ledarskap medan komministrar anses brista i samarbete. Över 66% av alla ansökningar bifalls. Nästan samtliga korrekta ansökningar bifalls. Prästernas yttranden har inte visats påverka domkapitlens beslut, huvudsakligen för att prästerna argumenterar i sak. Endast i undantagsfall argumenterar prästerna för att klagomålen har att göra med deras vigningslöften och efterlevnaden av dem. Vissa ärenden avvisas eller upphävs av domkapitlet. Detta förefaller inte påverka församlingarna, utan de går vidare enligt sin planering. Domkapitlens roll är snarast att legitimera församlingarnas beslut, inte att granska dem. De kan därför sägas vara en tillsynesmyndighet och inte en tillsynsmyndighet. Om bestämmelsen om befogenhetsprövning skall vara ett verksamt skydd för professionen behöver regelverket ses över