Försäkringskassan utformade handläggningsmomentet ”särskild utredning” som ett svar på ett uppdrag från regeringen om att införa kontrollstationer i långa sjukfall. Ett handläggarteam skulle bland annat bedöma den försäkrade personens arbetsförmåga och om rätten till sjuk- eller aktivitetsersättning. Försäkringskassan framhöll hur viktigt momentet var i svaren till regeringen, men flera utvärderingar har visat att momentet bara genomfördes i en låg andel av de aktuella ärendena. ISF har granskat hur Försäkringskassans styrning bidrog till att särskild utredning gjordes i så liten utsträckning. Granskningen visar att Försäkringskassans arbete med särskild utredning har präglats av ett avstånd mellan verksamhetsutvecklingen som utvecklade momentet och den handläggande verksamheten som skulle utföra det. I arbetet fokuserade verksamhetsutvecklingen utifrån sitt strategiska ansvar på att tillmötesgå regeringens krav och Försäkringskassans övergripande strategier. Den handläggande verksamhetens förutsättningar och kunskap påverkade inte utformningen i samma utsträckning. Avståndet tillsammans med en detaljerad och ryckig styrning bidrog till bland annat ineffektivitet, olikheter i handläggningen och svårigheter att få handläggningsmomentet att fungera. Vi bedömer att mindre detaljstyrning tillsammans med mer involvering av den handläggande verksamheten i utvecklingsarbetet är viktigt för en långsiktig och hållbar hantering av sjukförsäkringen. I de fall Försäkringskassan inte kan låta verksamheten själv driva utvecklingsarbetet, pekar vår granskning på betydelsen av att utvecklingsarbetet åtminstone sker närmare de som faktiskt ska utföra handläggningen